Det är alltid lika svårt att träffa Natalie efter den tid vi haft tillsammans. Men jag kommer alltid uppskatta henne för den fantastiska människa hon är.

Först och främst, vägen. Vägen jag gick på var en sån där vanlig, grusig väg som ligger mellan två åkrar, som i sina turer var kantade av skogiga bergigheter. Det var lite mörkt, för så är det i februari. Dessutom var det lite halkigt. Tack vare dessa usla förhållanden gick det inte att gå särskilt snabbt. Gör det något? Just idag gjorde det det. Det det. Damn right, jag skrev “det det,” sådeså.

Hursomhaver, på väg hem så hände det sig så att jag kom upp jämsides med en bekant, alltså en som man känner fast inte riktigt. Det var Susande Sune. Vi språkades lite om vad vi hade för oss nu för tiden, varför vi aldrig hör av oss och varför det var alldeles för längesen vi sågs. Du vet, vanlig dialog med konversationella klichéer om hur jävla intressant det är att den andre gör saker med sitt liv. Men jag kände ändå att vi inte riktigt tänkte på att vi spelade social teater med varandra, för vi lyckades måla över alla repliker med en aning intresse. För det mesta i alla fall.

Ett antal steg innan vägen delades vid en liten korsning, kände jag hur Sune började dra med stegen åt höger, vilket antydde att vi skulle åt olika håll, då jag turligt nog skulle åt vänster.

“Men då hörs vi då, Sune! Ha det så gött!” sa jag.
“Yesbox, lycka till med alla grejor du har för dig” svarade han hjärtligt.

Men nu hade vi begått ett gravt misstag. En riktig snemiss hade vi gjort. Sune skulle inte till höger. Han skulle, liksom jag, till vänster vid korsan.

Våra steg gick obönhörligt parallellt, och ingen mer korsning delade vägen förrän långt längre fram. Vi såg på varann med fasa i våra blickar. Sune och jag visste båda två att vi redan hade tagit farväl och därmed stäng av all vidare verbal kommunikation för den här kvällen. Det sociala skådespelet var omintetgjort.
Jag försökte tänka på alla sociala lagar och huruvida det fanns ett kryphål nånstans, i förhoppning om att kunna rädda situationen, men förgäves. Jag gav snabbt upp idén om att gradvis ta snabbare steg för att komma ifrån Sune och atmosfären av socialt lidande, då jag insåg att det skulle skada eventuella möten i framtiden (dessutom, som jag nämnde tidigare, gick det ju inte ens att gå snabbt). Inte heller kunde jag ta långsammare steg för att slippa det spända läget; då skulle jag förmodligen frysa ihjäl i ett dike. Det ville jag inte.

En längre promenad har jag aldrig varit med om. Jag kom hem, även om det tog mig feroktansvert lång tid i psykiska år. Hårda bud. Från och med idag ska jag aldrig mer säga adjö till någon medan vi går.

Vi promenerade hemifrån medan det fortfarande var ljust ute, och det var inte så farligt kallt (kallare än man hade önskat, men synd att klaga. Så kallt var det, ungefär). Det var inte så många som var ute och körde på vägarna. Kan tänka mig att bilarna helst ville stå inne i sina garage och puttra och brumma, i en behaglig bil-temperatur.
Vi kom fram till mötet vi skulle till, och jag höll lite tal. Inte något eget tal, det var mest högläsning. Det blev som det ofta blir när man ska läsa högt; man börjar lägga märke till alla S och R som finns i alla nedRanS ord. När jag hade läst färdigt ur Kants kategoriska, jävla imperativ kände jag att nu kunde folk få skratta lite. Men långkalsongen gav mig en blick som sa “Du, det är lugnt. Du läste i rätt takt och satte rätt stämning med din ljuva röst.Förvisso, du fick repetera ett ord som kom ut fel, men hallå, ingen tänker på det mer än tre sekunder. Det har jag läst i Illustrerad Vetenskap, faktiskt. Såja, älta inte mer nu, du gjorde ditt allra bästa, och folk ser upp till dig för det.” Han är en jävel på blickar, den långkalsongen.

Det var tamefan grymt. Det enda som känns störande är att jag bara har släktingar i Amerika. Amerika är ju rätt kast, ändå. Men i övrigt, fint att vara ett bältdjur.
Att leva i torra områden är en grej, men när man faktiskt föredrar att göra det, då blir det ju GÖTTIGT. Nog kan det bli farligt ibland, det är ju rena wilda western, framför allt på fredagar. MEN VAD GÖR DET, när man har ett inbyggt pansarskal, SOM EN CHEF. Achtung, panzer! Tro inte att jag blir fet och orörlig när jag lever i pansar. Lämpligt nog är jag galet flexibel numera.

Var ute och gjorde snöänglar igår. But wait, there’s more! När jag fyllt halva innergården märkte jag att jag inte var ensam. En söt tjej, kortare än man först trodde, gjorde sina egna snöänglar. Kanske inte lika fina som de jag gjort, men bra nog.

Efter en stund fanns inte mycket plats kvar att snöängla på, vi möttes vid den sista fläcken orörd snö. Vi hjälptes åt med den allra sista biten, resultatet blev den bästa snöängeln i världen.
Sedan satt vi och drack varm chokladmjölk och pratade.

Mikael heter jag.
Jag heter Natalie.
Trevligt.

Mycket delade jag, mycket fick jag veta. Det som charmade mig mest var hur hon stod för den hon var, utan att ångra eller älta.
“Men bryr du dig inte om vad andra tänker och säger?”
“Jag har aldrig sagt att jag är en förebild.”

Tiden rann iväg utan att ta hänsyn till vår vilja att få vara kvar och bara vara. Kvällen var över oss, och inte kunde man fortsätta sitta och frysa häcken av sig heller. Hon sa att hon skulle hem, gav mig en puss på kinden och försvann.
Jag satt kvar en stund. En del av mig var rädd för henne. Men något hade formats mellan oss. Hoppas vi syns igen, nån gång.

“Jane, vad i helvete?”
“Well, what do YOU suggest we do if a chasm is to suddenly appear?”
“Ja, jo, för all del. Men hur ofta händer det egentligen?”
“Well, screw you man! I shall bring my bungee jumpee ropee.”
“Jaja, gnäll inte på mig när du tröttnar på repskiten om fem minuter.”

Inte för att vi brukade ha en såpass hård jargong, men när det var dags för äventyr så var det något i oss som hände. Kanske var det nervositet, kanske var det något i maten. Vem vet.

Vi var hur som helst klara för äventyr. Redo för spänning och ära. Ut i natten for vi. Vi ninjahoppade över hustak, samtidigt som vi kastade shurikens på mobbare. Ett drag som säkert hade imponerat självaste Thunder.

När Broccolin druckit sitt hippiete och läst klart kulturdelen av MIN tidning försökte jag planera resten av dagen för oss. I samförstånd, såklart. Promenad kring stan, en runda golf. Men visst måste man äta också? Jodå, det måste man ju visst. Entrecôte med pommes? Igen? Nädå, inte orkar vi ha det här grälet en gång till. Vi bestämmer oss senare, visst raring? Gott, så får det bli.

-

Väl hemma efter förmiddagens utflykt var jag på helspänn. Allt hängde på att jag kunde lägga fram min sak så fort som möjligt. Broccolins stolthet och fåfänga skulle ta hand om resten.
Av med kapporna i hallen, där hennes förbannade fjärilssamling för det mesta fanns. Om hon ändå kunde ha samlat på döda, pressade fjärilar. Vidare till ett av vardagsrummen som var så högt i tak att en giraff kunde hoppa hoppstylta där inne.

“Är entrecôte och pommes öppet för förhandling?”

“Jag antar det. Vad skulle vara bättre?”

“Vad sägs om… pajgratäng?”
Broccolin stelnade till.

“Varför inte. Med ärtor i, antar jag.”

“Varför ärtor? Ärtor är väl ändå den lägsta av alla gröna saker?”

“Förvisso, förvisso…”
Nu var hon fast.

“Vad sägs om den nyttigaste, slankaste och förnämsta av grönsaker?”

“Vilken… vilken skulle det vara?” Jag såg i hennes ögon att hon visste vart vi var på väg.

“Det måste ju vara broccoli.”
Allt blev tyst. Vi såg på varann och visste att nu var spelet uppe.

“Ja.”
Jag kunde nästan höra stråkarna som markerade hur ödesdigert hennes svar var.
Hon hade skrivit under för sin egen död, hellre än att erkänna sig underlägsen någon annan. Segerns sötma föll mig väl på läppen.

Det hände sig en gång att jag satt jag i parken, den mitt i skogen. Dammen framför min parkbänk var helt tom på mörkgröna fiskar. Lekplatsen som låg i en sandbunker saknade klätterställning. Hårda bud. Parkbänken var så där fuktig att man hela tiden tänker att nu jäklar åker jag snart igenom den. Om ändå.

Medan jag satt där och småslumrade och kände hur den ruttna sittbalken omsorgsfullt höll mig uppe, började någon prata. Jag förstod inte helt vad hon sa, men det verkade handla om glada saker. Inget jobbigt, inget dumt. Eftersom jag inte kunde få mig själv till vaket tillstånd försökte jag tajma in nickanden och “mjorå” där det eventuellt behövdes.
Tonerna i hennes semi-monolog blev stadigt gladare. Och precis som i riktiga samtal där man är fullt medveten om orden som utbyts, och där dialogen lika stadigt blir mer och mer positiv, kände jag att snart kommer det här att spricka och bli riktigt ledsamt för någon. Förmodligen mig, för det är väl så det brukar funka.

Den glada lilla rösten mumlade. Jag nickade.

Den glada lilla rösten mumlade igen. “Jodå.” svarade jag.

Och sen tjöt det till. Ordentligt. Länge.
Tjutande hade fått mig att inse att något mycket dåligt hade hänt. Någonstans i närheten hade någonting spruckit.
Jag vaknade till någorlunda, och började förstå en del av orden som rösten exalterat öste ut.

“Hamana hami flanust kanne hanta ferstå att det bara händer!”

Världen saktade in, bara för att till slut stanna upp helt. Världen blev mer verklig. De gröna färgerna blev lite grönare, och de blå färgerna lite blåare. I och med klarheten som uppstod såg jag vem som ägde den lilla rösten som jag lyssnat på en stund. Det var en ganska kort, men väldigt söt liten broccoli. Så illa kunde det inte vara ändå.

“Ursäkta, men vad sa du nu?” frågade jag den lilla broccolin.

“Jo, att jag inte kan förstå att det bara händer!” svarade hon. “Jag menar, sånt här händer väl aldrig? Inte för mig i alla fall!”
Många kan nog förstå att den här typen av situationer måste man handskas med varsamt. Men hur jag än klurade då kunde jag inte komma ur knipan. Och hur jag än klurat nu i efterhand har jag inte hittat något kryphål som jag kunde använt.
Broccolin hade friat, jag hade svarat tillräckligt mycket ja. Nu sitter jag här, fastkedjad med villa, japansk skitbil och en katt. Well played, broccoli. Well played.

Om du, liksom jag, inte är helt säker på hur du kom hit så kan vi glömma det. Va? Ingen vet att vi finns, anyhow.